Ibland vill livet något annat än det vi har tänkt. På både gott och ont.
Denna vecka var egentligen tänkt att vigas åt skapande – första lektionen i min grundkurs i häxkonst skulle få ta form, med texter och material färdigt att lägga upp. Mitt schema visade att det fanns tid, inspirationen fanns där… men verkligheten tog en annan väg.
Min dotter fick en fantastisk upplevelse på konsert i Göransonska arenan där Molly Hammar uppträdde. Glädjen lös om henne – och för mig som mamma var det magiskt att se. Men som det ofta är med glädjetoppar, särskilt i vår verklighet med epilepsi, så följer ibland trötthet, anfall och återhämtning. Resten av veckan gick åt till det viktigaste: närvaro. I vardagen, i det lilla, i att ta hand om henne. Och såklart – det mest nödvändiga arbetet i ChillaNer, men Anmodia fick stå lite åt sidan.
Och vet du? Det är okej.
Det är precis därför jag valt att ge denna satsning tid. Anmodia ska växa i takt med livet – inte stressas fram, utan ta form organiskt. Jag har hela tiden haft hösten som mål för lanseringen, just för att jag vet att livet ibland kommer emellan. Det betyder inte att drömmen är mindre levande – bara att jag ger den utrymme att slå rot på riktigt.
Så även om det varit en tyst vecka här på sidan, så finns både energin och viljan kvar. Och till dig som redan kikat in här – tack. Att du ser fröet innan blomman slagit ut betyder mer än du tror.
Vi hörs snart igen, med mer häxkonst, mer livsvisdom, och fler små steg mot det som ska bli Anmodia.
Må du få den dag du förtjänar
/Mervi 🌙
Lämna ett svar